begravningen 3/9-2010
Kunde knappt gå in där å veta att MIN son ligger i den kistan. Att behöva gå igenom detta är bedrövande.
Tårar föll innan ja ens gick in å föll ihop x antal ggr. MIN SON...... Man ska inte genomgå detta , han blev 2 år 18 dagar MIN son.... Att leva utan dig är åt skogen. Saknar dig så, önskar jag hade mirakel ögon så ja kunde se nåt. Jag fattar inte jag funderar tillbaka om å om men jag finner INGET som skulle gjort mig misstänksam....
Skiter i va NI skriver att jag BORDE ha sett.. Jag såg INGENTING. Ingen har betytt/betyder mer än Theo, Hade jag märkt något hade jag dragit direkt... Theo är min guld klimp mitt ALLT... det finns mammor som blundar, som Bobby fallet. Men jag är inte sån. Jag fick veta i mitten av dec att ja va gravid 2007 Januari 2008 Tog hans pappa stryptag å slängde ner mig på kakelgolv satte sig gränsle över mig å tog handen över hela fejset så ja kände hur ja höll på att kvävas, då bestämde jag mig för att "fly" på ett snyggt sätt. För jag ville ju ha mitt barn, vem vet hade ja stannat kvar kanske jag inte hade fött Theo!? Gjorde jag fel då ox? Jag va ensam hela graviditeten och 1 år från att han föddes, så inget handla om att ja va desperat att ha nån. För ja klarade mig själv, så vrf skulle ja börja tänka på mig själv NU?
Hur skulle jag fatta....???????
(Denna bilden är tagen 26 Juni) - efter att min x sambo brytit armen på honom (vilket jag fick veta av POLISEN) å 16 dagar innan han mördades, SKA NI VERKLIGEN DÖMA MIG???? Hur skulle jag kunna se, så här va det hela tiden.......
Att jag har kvar dessa bilder är för att jag inte kan ta bort min son...
Ingen kunde se nåt. Även om hans familj vänt mig ryggen HELT sen dagen han anhölls, så vet jag att dom heller inte sett något.... INGEN som känner honom trodde på mord elr nåt. Antagligen som mig att de måste blivit misstag elr nåt fel... Tills allt sas på rättegången, då föll allt på plats. Än idag kan jag inte fatta hur en med sånt hjärta som han hade kunde göra nåt sånt... Han tog verkligen hand om Theo, hade så mkt planer den sommaren..
Har man levt ihop ett år ska man för tusan kunna lita på sin pojkvän, man ska inte behöva fundera "tänk om" Jag beskyller mig tillräckligt... Ingen behöver ge mig mer ångest än jag redan har. Äter olika tabletter för att ens klara av att stå. Vill ta mitt liv. Men jag vet inte hur. Är rädd för att misslyckas.....
SLUTA KLANKA Å DÖM.......
Jag mår skit som det är...
Vill jag tycka synd om mig så har ja all rätt till de....
Ända gången ja "tycker synd om mig" är på bloggen , varken mina vänner psykolog, kurator elr läkarn FÅR tycka synd om mig........
Att ja shoppar hmm till mitt hem är det fel!? Tror inte de... Någon som hört talas om "tröst"shopping?
Kanske bättre att börja knarka å så!?
Slut för denna gång....
Puss å kram till mina vänner. Älskar er sååååå
