Saknaden och glädjen i mitt liv

Varje dag har jag dödsångest, funderar å funderar på hur jag ska göra. Men då lämnar jag allt , å andra får ta hand om mig som jag tog min son. Det vill jag inte heller. För det va ett H*lvete att gå igenom. Att begrava m.m. är mkt mer jobb bakom än man tror. Jag hoppas någon kör på mig elr att nåt sånt händer så har jag inte orsakat det själv. Hur kan folk skratta åt en person som ligger ner... Och NJUTA av det? Räcker det inte!? Jag förlorade mitt liv, mina allt. Jag förlorade 2 personer i mitt liv å hela mig.... Patric jag ÄLSKADE, försvann dagen han erkände, då va de inte samma person, sen att höra han i rättegången säga allt så lugnt å kallt. Å se hans familj vara såå kalla, å se den där jädra filmen kommer inte ihåg va de heter. Alla hoppar till jag skriker å känner smärtan, dom ända oberörda va hans familj å Patric, dom satt som de inte vore nåt. Och Theos "pappa" var ox mkt oberörd och njöt av att vara där... Han tänker bara på pengar.... Låter sin tjej betala av hans skulder som va på mer än 120 tusen för att få ett arv på 30 tusen å sen försöka få skadestånd för ett barn han inte kände elr visste hur han såg ut elr va han hade för personlighet... Vad är det för "pappa" som inte gratta elr julhälsa m.m. Förstår inte vrf jag får all skit. vad i helskottan är jag boven? Att jag inte hade microögon som kunde se bättre än man gjorde.

Snart 6 månader har gått sen mitt liv tog ifrån mig. MIN SON!!!!!! Sluta döm.... Ärligt skaffa er liv än att njuta å spekulera i om de finns andra metoder å fler bovar... Jag skulle gärna byta med Theo, för han skulle inte minnas om hans mamma mördades, bara veta om de å känna en viss tomhet... Men jag kommer få leva med detta resten av mitt liv.... Att mannen jag trodde skulle bli mer. Han jag planerade framtiden med å barn i sep skulle ta mitt ifrån mig. Som höll om mig i 2 dagar å lossades som ingenting. Hur tror ni de känns för mig? Att mördaren till min son höll om mig två dagar å sa att vi ska klara detta vi ska kämpa oss igenom detta tillsammans. 2 dagar senare står jag där ensam.... Hur vågar folk ens döma mig... Lyckligare barn fick man leta efter... Iaf innan Patric börja med det han gjorde. Charmigaste sötbebisen va han ox, glad hela tiden. Har ja gjort nåt fel om jag hade världens gladaste barn!? Tror de visade mer på ett bra jobb som föräldre .... Att ja hade hjälp från kommun va för att ja inte hade föräldrar som ställde upp. Det finns såna som klarar sig, men dom ville hjälpa mig eftersom jag RYMDE från Theos "pappa" Inget annat... Dom ville hjälpa mig så jag hade stöd efter allt jag gick igenom , sen ville jag behålla den hjälp ja hade. Är det fel av mig!? Hur ska jag någonsin klara mig igenom min sorg när folk KLANDRAR MIG för att vara kass mamma.... Är jag inte sårad tillräckligt måste man hugga fler knivar i en !!!!!!!!!